När det var som mäst spännande i boken jag läser så börjar jag helt plötsligt tänka på min döda farfar och farmor och jag börjar gråta. Jag har ingen aning varför...
Jag har märkt att jag pratar väldigt mycket om min farmor och farfar, det tror jag framför allt mina nyare vänner har märkt, eftersom dem får det mer koncentrerat m man säger så, eftersom mina äldsta vänner fått det mer utspritt.
Jag önskar så att dem fortfarande var vid liv, jag har så mycket jag hade velat prata med dem om. Min farmor dog när jag var 5 så jag kommer inte ihåg så mkt av henne. Men däremot så har hon alltid facinerat mig, jag har alltid så fort jag kommit hem till farfar velat titta i alla fotoalbum från deras ungdom och farfar har berättat en massa historier. Ju mer farfar och pappa berättade om min farmor så ser jag likheter i mig. När sedan farfar dör och vi ska fixa med hans hus, så hittar vi en låda, i denna lådan ligger det fullt med brev. När pappa och jag börjar läsa så ser vi att det är alla kärleks brev som farfar har skrivit till farmor och som hon sparat. Sista dagen innan vi skulle lämna huset så tittar jag i en av bokhyllorna i farfars bibliotek bara en extra gång för att se så att vi inte glömt något. Där längst in på någon av dem nedersta hyllorna så hittar jag en bok där det på framsidan står dagbok. Jag börjar läsa denna med, och insåg att även denna va farmors. Hon börjar skriva i boken 1940 mitt under kriget och hon har några artiklar om det. Under tiden som hon skriver dagboken träffar hon även farfar. Det är nog den mest intresanta läsning jag har varit med om. Även om jag inte lärde känna farmor så som jag ville så var detta iaf en bit på vägen.
Jag beundrar verkligen min farmor, hon var verkligen inte som alla. Hon kom ifrån en fin familj men brottade ändå ner killar som var elaka mot hennes kompis. Hon var också rallyförare och sjöng opera. En sak jag gärna hade velat prata med henne om är pappas och mammas skilsmässa, och om vad hon tycker om pappas nya fru. Hon om någon hade nog förstått hur jag känner.
Vissa säger att dem inte har något dem ångrar i sitt liv, att man inte ska ångra något för allt har säkert en mening. Men jag HAR något jag ångrar...
Min farfar dog för lite mindre än ett år sedan nu. Sista gången jag pratade med honom så berättade han hur ledsen han var för att han hade glömt min födelsedag, men herregud det gjorde ju verkligen ingenting, han var ju sjuk. Det va ju inte direkt så att jag ringde honom heller, och det är det jag ångrar... Jag ringde jätte sällan till honom, han fick aldrig höra mig spela även om det var han som mäst uppmuntrade mig till att spela och köpte min fiol. Ni anar inte vilken skam jag kände när pappa ringde den dagen i skolan och sa att farfar hade dött.
Jag fick aldrig visa min uppskattning åt allt han gjort, även om pappa och mamma skilde sig så gav farfar pengar till mamma när vi hade det riktigt krisigt.
Där satt han i sin nya lägenhet på ålderdoms hemmet där alla gamlingar var för korkade (förlåt ordvalet) för att farfar skulle kunna ha en normal konversation med dem, och var helt ensam.
Hans son var inte äns i landet och hans barnbarn hörde aldrig av sig... Inte konstigt att han inte ville leva då!
Farmor och Farfar är dem personer jag beundrar och ser upp till mest! Jag skulle bara kunna drömma om att bli lika allmänbildad och veta lika mycket som min farfar gjorde.
Det är farfar och farmor som får mig att kämpa i skolan, även om jag är väldigt lat. Nu låter jag helt töntig men jaa... Jag är en töntig nörd och det är jag stolt över.
Jag vet inte om detta var passande att i huvudtaget skriva i bloggen men jag kände för att skriva av mig, och kanske för att få mina kompisar att förstå att jag inte är helt psykad som sitter och pratar om min farfar och farmor stup i kvarten :D
Jag ska fråga pappa om han har scannat in någon av bilderna som vi hittade på farmor och farfar så att ni kan se att dem inte ens ser ut som alla andra ^^
Jag mår lite bättre nu när jag fått skriva av mig :)
